Jag kan bara inte släppa det. Tanken på ett barn till. Vi har sagt att vi är klara med behandlingar, vi är helt överens och ändå kan jag inte förlika mig med tanken på att inte få fler barn. Jag vill så innerligt ha ett barn till.
Senaste försöket (FET) gjorde vi sommaren 2013 och det var positivt, men följdes av ett tidigt missfall. Det var då vi tog beslutet, nu är det slut. Slut på all psykisk terror, på att mixtra med min kropp, slut på att slitas mellan hopp och förtvivlan. Vi orkar inte mer, vi har hållt på med detta i mer än 10 år nu.
Men längtan efter ett barn, ett syskon till Molly, den kan jag inte komma över. Hur går man vidare? Jag har ingen som helt aning. Och konstigt nog så går jag fortfarande varje månad och hoppas att vi är gravida helt av oss själva… Hoppet är det sista som överger en va?
Stockholm-Skåne 